idag är jag så jäkla ledsen, bitter och allmänt jävla grinig.

Tänkte på en sak, vet ni hur många som hörde av sig till mig på nyår och önskade Gott nytt år?

INGEN

Bara en sån sak!

Bara att inse att man inte har några vänner kvar.
Inte ens mamma eller pappa hörde av sig.

Så man kan ju undra varför jag bloggar då? För min egen skull, därför jag glömmer saker så fort.

Därför ska jag skriva om mitt läkarbesök igår.

Förseningar på 30 minuter känns normalt på sjukhus, lik förbannat var det tillräckligt för att jag skulle hinna få ont. Mina OxyContin hade tagit slut på söndagen, men jag tänkte att jag klarar mig ju tills jag fått nya av läkaren på måndagen.

Väl inne hos läkaren så pratade vi, han visade bilder på mitt diskbråck, det var intressant att se. Såg verkligen hur nerven låg klämd och hur disken var trasig.
Jag fick ställa mig framför honom och han tittade på min rygg och så fick jag gå på tå (gick bra) och sen på hälarna (gick inte bra på vänster).

Sen fick jag lägga mig på rygg på britsen, han lyfte mina ben i olika lägen, gjorde rätt ont emellanåt. Han kittlade mig längst hela benen för att se så jag hade känsel, vilket jag hade.

Sen fick jag lägga mig på mage, han började trycka på ryggen. När han tryckte där diskbräcket sitter började jag gråta fast jag inte ville, gjorde så ont så jag kunde inte hejda att tårarna började trilla.

Han sa att han misshandlat mig färdigt och jag fick klä på mig igen. Hade så ont efter det där.
Han sa att jag måste ta ställning till om jag vill operaras, att det är 75-80% som blir bra av det, men att vissa inte blir bättre och vissa blir sämre.
Jag frågade vad han tyckte, han sa att det beror på vem man är som person, men att om han var jag så hade han operarat sig.
Jag sa OK, sätt upp mig för operation då! Bra beslut sa han. Inom 1-2 månader blir det av.

Sen så såg jag på honom att det var något mer, så jag undrade vad han skulle säga.
Blev lite nervös.

Han började berätta att de ska starta en forskningsgrupp just eftersom det är så låg procent som blir helt bra, och operationen är relativ enkel. Så han sa att jag skulle passa bra in i den gruppen, och frågade om jag kunde tänka mig att ställa upp. Det innebar att jag får gå igenom lite fler tester, bla en magnetröntgen med kontrastväska i kroppen och så ligga under tryck i röntgen (typ ihoptryckt) samt föra dagbok i 2 år om hur smärtan blivit efterår osv.

Jag tyckte det lät lite jobbigt, men kände samtidigt KARMA.
Kan jag hjälpa någon annan så gör jag det.

Önskar verkligen ingen annan detta.

Efter att vi kommit överens om detta så sjukskrev han mig nu till sista februari.
Han skrev även ut nya OxyContin, dubbelt så starka. Jag tyckte nämligen inte de gamla hjälpte längre.

Men som sagt, de tog slut på söndagen, och jag hade inte tagit någon sedan dess då, så när vi åkte hem så hade jag såå ont, kunde knappt röra mig, att ta mig ur bilen var så smärtsamt, Jens fick komma runt och hjälpa mig. Kunde knappt lägga mig i sängen ens, bara grät.
Så nog fan hjälpte de tabletterna en del.
Blev lite rädd när jag insåg hur ont jag egentligen har, hur bedövad jag är i min smärta.

Tog upp det med läkaren oxå, att jag är rädd för att bli beroende av dessa tabletter (jag mårfint av morfin hahaha) men han sa att det inte är någon risk med den smärta jag har, så jag litar på det.

Så beroende på när operationen blir så känns det som att jag kommer börja jobba i slutet av mars, början av april.

Vi ses till våren LIVET