knäckt igen

Jaha, i går fick jag för mig att jag nog minsann skulle kunna följa med ut en sväng och handla. (enda nöjet jag har just nu).

Åkte till Örby och åt en god pasta först, det gick ok, parkerade precis utanför och satt mest.
Började dock känna mig yr och kallsvettades. Kom på att jag inte ätit mer än en tallrik yoghurt och typ 3 pepparkakor på hela dagen (i kombo med starka värktabletter är det ingen höjdare).

Efter maten mådde jag lite lite bättre, kände att jag inte kallsvettades iaf.
Så vi åkte till affären, jag hade gjort en lista på vad som skulle köpas hem.

Tog en vagn och tänkte att jag kunde hänga på den så kanske det skulle gå bra.
Hann komma in genom grindarna till butiken, gå typ 5 meter, sen kom SMÄRTAN.
ÅH jag fick så jävla ont igen. Fan jag bet ihop för att inte börja grina.

Gick inte att fortsätta, jag fick sätta mig utanför på en bänk och vänta på att Jens plockade ihop det viktigaste bara. Sen hade jag rätt ont resten av kvällen.

FAN jag som vill kunna röra mig, göra saker.
Det känns så jävla meningslöst att bara vänta, vänta på en tid hos ortopeden.
Det kostar mig pengar att bara vara hemma, när man fått höra att en operation kan hjälpa en. Varför kan jag inte bara få en undersökning, en operation, en tid att rehabiliteras och sen är jag tillbaks på arbetsmarknaden och återigen betalar skatt.

Jag fick hem papper från försäkringskassan igår, började tänka "Tänk om de inte tycker jag har rätt till ersättning, vad gör jag då? Jag kan ju fan inte jobba som det är just nu?".

^Åh jag är så less på allting just nu. Drömmer om att kunna ta en härlig promenad, kunna åka till jobbet, gå och handla, gå på bio. Vardagliga saker som jag insett betyder så mycket.